Som många säkert känner till pågår det just nu förhandlingar om det så kallade ”telekompaketet” i EU. Förhandlingarna handlar främst om det notoriska ändringsförslaget 138, men en annan fråga har också seglat upp i debatten. Frågan om en lagreglerad nätneutralitet.
Nätneutralitet kan något förenklat förklaras som att Internetoperatörerna förbjuds att begränsa utbudet på Internet i förhållande till användarna.
Det kan låta som en lockande idé: Vem vill inte att Internet ska vara fritt? Om man tänker ett steg längre blir det dock problem. Detta innebär ju faktiskt dels att staten går in och reglerar innehållet på Internet, dels att avtalsfriheten mellan operatör-användare inskränks.
Centerpartiets europaparlamentariker Lena Ek samt riksdagsledamöterna Johan Linander (c) och Sven Bergström (c) beskriver istället på newsmill hur marknaden kan säkerställa ett fritt Internet för användarna.
Resonemanget kring en lagstiftad nätneutralitet bygger på en generell skepsis mot den fria marknaden och är – precis som Ulvskog själv uttrycker det – ett typiskt vänsterresonemang, där statliga regleringar går före personlig frihet.
I polemik med Ulvskog förklarar Ek på europabloggen återigen hur fel det kan bli med en lagstiftad nätneutralitet, och använder det amerikanska exemplet med FCC som grund för sin kritik.
Internet är och ska vara fritt för användarna. Samma regler ska gälla på Internet som i övriga samhället. Den bästa lösningen är emellertid inte en statligt reglerad nätneutralitet, utan en fri marknad där användarnas efterfrågan styr leverantörernas utbud.
Debatten har bara börjat. Nu gäller det att ta ställning för vilket Internet vi vill ha: Ett Internet där staten har total kontroll över utbudet, eller där användarna själva får bestämma.
